M vaknade i måndags kväll och var jättehes och andades konstigt.
Han liksom drog efter andan och var ansträngd.
Hispiga mamman ringde rådgivningen. 30 minuters väntetid! Känns ju lite så där när man har en bebis som har svårt att andas.
Som tur är så är vår granne läkare så jag sprang över till henne. Och snäll som hon är så lugnade hon mig lite och sen kom hon in till oss. Sa att de var krupp så det är inget farligt men tyckte ändå att vi skulle åka in på akuten med honom.
Så då var de bara att åka in. Han fick medicin och andas i mask och sen fick vi ligga kvar över natten.
Som om jag inte var tillräckligt trött efter helgen....
Det jobbigaste med att ligga inne på barn var att man på något vis insåg att barn faktiskt blir sjuka, på riktigt.
Man skjuter bort de eftersom det är så hemskt så man vill inte tänka på det. Men nu blev det så verkligt. Inte för att M var de men andra barn där. Fy man vill inte ens tänka på allt hemskt som kan hända.
Ska vara tacksam för att man har glada, pigga, busiga, vilda, snälla härliga ungar!
2 kommentarer:
Oj oj oj då. Fy så hemskt. Samma som Ted brukade ha kanske. Vi var ju på sjukhus tre gånger med övernattning och allt för att han inte kunde andas ordentligt. Men nu verkar det som att det har växt bort tack och lov.
Skönt. Hoppas verkligen att de växer bort här också. Man blir ju så himla rädd.
Just ja, de var ju när vi var och hälsade på som han blev så en gång.
Dom minsta härdas på alla möjliga vis redan från början.
Skicka en kommentar